I flyttider kan man tro att träning försummas men nej. Jag håller mitt löfte och träningen har varit en välbehövlig liten paus från tråkpackandet.

 

Träning vecka 39
Tisdag: 4,33 km
Fredag: 7,04 km
Söndag: 5,38 km
Totalt: 16,75 km
Snitt per vecka: 14,465 km

 

Nu blir det till att köra bil med släp. Ojojoj.

Har varit stressad i kroppen och snurrig i skallen den senaste veckan utan att jag förstått varför. Istället för att somna snabbt som jag alltid gör (var som helst, när som helst) har jag legat vaken med stressade tankar över allt som ska hinnas med innan året år slut. Har tyckt att det har varit extremt tidigt att få examenångest redan i september och försökt skärpa mig. Utan att lyckats.

Så idag, blir det ännu värre, kulminerar som man så fint säger och jag förstår varför. Boven i dramat börjar ikväll klockan tjugotvåtrettio och varar fram till sju imorgon bitti. Jag ska ha nattvakt. Ibland blir jag lite trött på att jag alltid ska säga ja till allt.

Ska dock inte ta ut nederlaget på förhand. Det kan ju gå hur bra som helst, även om magkänslan säger något helt annat. Vi får se.

Kycklingpaj i ugnen, all tvätt ligger ren och struken i garderoben, sju flyttkartonger packade, huset har fått en genomgång med dammsugaren och jag doftar som en nyponros.

Sven, där har du en utmaning nästa gång jag åker bort!

Så började jag mitt sms till Maja i tisdags. Jag bad om en utmaning som skulle ta mig upp ur soffan och få min träningslust att komma tillbaka. Att Maja är den bästa träningsrådgivaren är det inget snack om så jag kände lugn när hon lade fram förslaget 1.5 mil i snitt per vecka tills jag åker till Stockholm. Det här klarar jag, tänkte jag, och började känna mig taggad till at ge allt de kommande sex veckorna. Sedan kom dödsstöten: "Slutprovet är ett varv runt Kungsholmen med mig".

 

Givetvis var jag bara tvungen att anta utmaningen, så sista helgen i oktober ska jag flåsa Kungsholmen runt med Marathonmaja. Första veckans träning är avklarad och jag kan inte förstå hur jag ska överleva en mil om sex veckor. Jag visste ju att det skulle bli tufft med tanke på att jag inte har tränat sedan semestern men att det skulle bli så här tufft hade jag inte räknat med. Tisdagens och fredagens träningar var hemska; tunga ben, illamående och allmän ovilja.

 

Första kilometern idag var lika jobbig men så plötsligt hände det något. Benen lyfte lite lättare, inget illamående och det hela började kännas rätt okej. Kanske klarar jag slutprovet trots allt, vi får se.

 

Träning vecka 38

Tisdag: 4,07 km

Fredag: 3,1 km

Söndag: 5,01 km

Totalt: 12,18 km

Snitt per vecka: 12,18 km

 

 

Det är filmen Freaky Friday på fyran nu och jag sitter och bubblar av skratt. Så himla kul film! Och jag märker hur mycket det här låter som ironi, men det är det inte alls. Jag skrattar faktiskt. Högt.

Sven är i Oslo och gör business. Han åkte i måndags och jag har haft några strålande dagar sedan dess, men nu börjar det faktiskt bli lite ensamt. Ni vet, eftersom han jobbar hemifrån är jag ju aldrig ensam, han är hemma när jag går och när jag kommer hem. Har tjurat och tjatat om att få några timmar för mig själv och nu när jag äntligen får det börjar jag sakna. Aldrig nöjd?

Ska sova nu eftersom jag imorgon har ett extremt viktigt frukostmöte. Med syster över skype.

Jag blir så irriterad på bankfolk. Snäser av och behandlar en (mig) som ett mindre betydande väsen. Det spelar alltså ingen roll att de har tillbringat hela sin studietid i kostym, hanteringen av kunderna är bedrövlig. Bankfolk vet helt enkelt inte vad service är. De är inte flexibla för fem öre och tror att service är att läsa upp den information som finns på hemsidan.

 

Det borde vara obligatoriskt för personalen på en bank att ha praktik i servicebranschen ett par år innan de får sätta sig vid skrivbordet och ta hand om folks pengar. Då hade de lärt sig att hantera alla typer av människor, och förstått att en hel befolkning omöjligt kan ses som en homogen grupp.

 

Då hade de fått större förståelse för människors olika behov och kanske hade de fått äta lunch med de tre stormakterna. En kines, en ryss och en amerikan var nämligen mitt lunchsällskap på jobbet i söndags, och säg den bank som har en sådan personalsammansättning.

Och jag har tillbringat eftermiddagen spatserandes i Stavanger centrum. Var tvungen att spana in min nya stadsdel och vad jag hittills sett känns den lovande, lite nørrebrodoftande sådär. Med å andra sida känns det mesta lovande i solsken.

Skal över på andra sidan av Vågen, den lite mer alternativa sidan.

Lite skitigare och lite coolare helt eneklt.

Två hus bort kommer jag kunna köpa grönsaker och spännande juice. Nørrebro!

Och i huset längst till vänster skal jag äta, sova och andas. Bo med andra ord.

 

 

Vi har lägenhet. Kontraktet skrevs under igår. Tänkte ni ville veta.

 

I Trondheim var det lite varierande väder men det gör ingenting för jag har som bekant alltid sol hos mig...

Flyget lyfter imorgon kvart över sex och det ska bli otroligt skönt med lite ledigt från allt. Dagarna har gått i ett med receptionsjobb, visning, skola, serveringsjobb, receptionsjobb, skola visning, visning, visning.

Långhelg i Trondheim är det som väntar och jag ska fika, fira födelsedagar (gånger 3!) och njuta höstluften som förhoppningsvis kommit till mitt-norge. Ska även surra runt lite i centrum för att se om jag minns något sedan sist jag var där, påsken -08. Detta blir en bra helg!

När jag precis hade skrivit förra inlägget fick jag ett telefonsamtal om en visning på direkten. Skyndade ut till bilen men fick inte igång den. Första gången det händer, annars startar den alltid på en gång. Otur.

Vi tog taxi till visningen, kändes lite lagom desperat. Lägenheten var ingen fullträff men fler visningar är bokade så det känns inte hopplöst och jag tror vi kan undvika vår plan B. (Sven flyttar till Trondheim och jag hyr ett rum i ett bokollektiv.)

Nu ska jag sova efter skola och jobb hela dagen lång. Och så ska jag drömma om sjuttonde november, det blir en magisk dag. Tur det.