Varför jag vägrar facebook (än så länge)

Ni minns högstadiet va? Klassfotograferingen i sjunde klass var på liv och död. Håret fixades, märkeskläderna rättades till och fyra ansikten trängdes i en och samma spegel. Klassfotograferingen var ingångsporten till statusstegen, blev kortet bra öppnades porten lite högre upp än om det blev ett dåligt kort.  Extra viktig var det för alla oss utan äldre kompisar eller coola storasykon som kunde skapa genvägar så att det gick fortare uppåt. Men egentligen spelade det där kortet ingen roll. Vi som redan kände oss underlägsna och ville vara så mycket mera än vad vi var kom ju aldrig högre upp. 

Att kunna heja på så många som möjligt var den största utmaningen under dessa tre år. Det bläddrades i fotokataloger för att lära in namn och ta reda på grupptillhörigheter. De som bläddrade flitigast lärde sig namnen men vågade aldrig säga hej.

När jag först hörde talas om Facebook blev jag eld och lågor. Vad har hänt med alla kända ansikten, vad gör de nu för tiden? Jag fick en sådan lust att börja söka och har det än idag men det är en sak som stoppar mig. Facebook går ju ut på att samla ihop sina vänner och säga hej till dem - flashback högstadiet - de som har flest vänner vinner. Tyvärr så vet jag att min nyfikenhet kommer ta över en dag. Jag kommer sitta där på Facebook och klicka runt efter kända namn men aldrig, aldrig våga säga hej...