Marken kan vänta
Försöker suga ut det sista av mitt överoptimistiska jag men märker att det blir svårare och svårare ju fler dagar in på tvåtusennio vi kommer. Har nämligen en tendens att inför ett nytt år bli så förväntansfullt optimistisk att jag svävar runt och ler åt allt som komma skall. När marken börjar närma sig är det extremt riskfyllt för en alltför hård landning så jag tvingar fram minsta lilla framtidsförväntningskänsla jag kan för att hålla mig uppe. Jag vill inte landa. Trivs så himla bra här, ett par decimeter över marken.
Fast det är klart, ibland behöver jag inte ens tvinga fram någon känsla. Då räcker det med en länk från min sambo och jag håller mig svävande.
Fast det är klart, ibland behöver jag inte ens tvinga fram någon känsla. Då räcker det med en länk från min sambo och jag håller mig svävande.
Så underbart upplyftande
Kommentarer
Trackback