Eftersom jag numera vid telefonsamtal med syster visualiserar henne som Nick Pitera är det hög tid att skriva ett inlägg, jag vill ju inte att ni ska tror att jag ser ut som ett avklippt tomteskägg.

Besökte havet idag. Klättrade högt upp på klipporna och hånskrattade stormvågorna rätt i ansiktet: Kom och ta mig om ni kan. Utmanade mer och sprang till några andra klippor för att komma ännu högre upp. Upp, ned och sedan upp var planen. Jag kom lägst, insåg att uppdraget var för riskabelt och skulle vända då jag hörde ett kraftigt mullrande. Förstod direkt vad som var på väg att hända, men istället för att fly uppåt stod jag kvar och tog händerna för ögonen. Splash, och halva jag var täckt av januaritempererat nordsjövatten.

Så idag har jag lärt mig två ting. Det man inte ser händer ändå och trots stark övertygelse så är jag inte mäktigare än havet.