Fjärde jobbdagen på rad startar om en halvtimme och trots att jag jobbar mycket mindre i oktober än vad jag brukar känns det som de jobbdagar jag har kostar mig ett betygssteg. Är för fokuserad på betyg jag vet, men när det finns något som delar upp personer mellan att vara bäst och att inte vara bäst, vad vill man då helst vara? Allt annat än bäst känns som ett misslyckande. Speciellt när man vet, som jag, att kapaciteten finns där, bara man jobbar tillräckligt hårt.

 Att gå upp tidigt en måndag för att plugga efter att ha jobbat en hel helg är omöjligt och när man väl kommit upp är det bara några få timmar kvar tills jobbet börjar igen. Några få timmar som fördrivs med att göra ingenting.

Och nu ska jag prata med min chef om en halvtimme, över novembers schema. Novemberjobbdagar är dregel dregel för pengakåta arbetare i Norge. Halv skatt är statens julklapp till folket. Men novemberpluggdagar är dregel dregel för betygskåta studenter som läser tredje termin hotelledelse på Universitetet i Stavanger. Examen börjar den tjugonde.

Mitt i valet och kvalet står alltså jag, en pengaochbetygskåt arbetande student i Stavanger utan studiemedel. Hur ska mina värdefulla (obs! dubbel bemärkelse) novemberdagar studeras? Serverandes eller sittandes?