Frisörskräck är väl lite att ta i men tanken på att gå till en frisör skapar en olust hos mig. Faktiskt så mycket olust att jag skjuter upp besöket så långt det bara går, ja tills håret börjar falla av. Det blir alltid samma sak. Jag sitter där i stolen och kör samma gamla visa: jodetärsåatt det var väldigt längesen jag klippte mig så det behöver klippas en hel del liksom. Och när frisören frågar hur längesedan det var jag klippte mig skrattar jag lite och ser ut som att jag inte minns fast jag mycket väl vet att den senaste gången jag klippte mig var i slutet av januari.

Och så blir det den där obligatoriska hårtvätten/hårmassagen. Jag tycker inte det är skönt. Blir stel som en pinne och osäker på om jag ska blunda eller inte. Idag skulle jag defintivt ha blundat för när jag reste mig från stolen var jag helt snöblind, efter att ha stirrat upp mot en spotlight, och vinglade fram till klippstolen.

Själva klippmomentet är inte så farligt, det går rätt snabbt eftersom min frisyr är allt annat än avancerad. Frisören är ofta tyst och koncentrerad. Men sen kommer själva stylingen. Givetvis kan man säga nej tack men jag har inte hjärta till det när det gnistrar i frisörögonen av glädje då hon föreslår lite lockar i håret. Får bara fram ett okej och när jag sedan står där färdigklippt med romantiska barbielockar ler jag och säger "Åh vad fint det blev", fast jag egentligen känner mig som en transvestit. Försäkerhetsskull luras jag att köpa med ett dyrt balsam, bara för att fullända ett av mina klassiska frisörbesök. Det slår aldrig fel, alltid samma sak. 

Nu  ska jag sticka till skolan och ute regnar det, tack och lov. För alla vet ju hur det går med barbielockar i regnväder.