Så var det ju det där med mobiltelefon. Har varit mobillös i två månader cirka men nu är det på tiden att återigen göra mig tillgänglig för världen. Dessa två månaderna har jag njutit, sådär lite förbjudet i smyg eftersom de flesta tappar hakan rätt ned i asfalten då jag nämner något om mitt liv utan en ständigt strålande följeslagare.

Den sista veckan har jag känt att saknaden efter samtal med de långt härifrån blivit större och att mitt "snobberi" med att inte alltid vara direkt kontaktbar inte uppskattas av omgivningen. Faktorerna multiplicerades ihop och jag produkterade ned till stan för att undersöka mobilmarknaden. Eftersom jag glömde ett papper med mitt norska personnummer hemma blev det inget mobilköp för dagen men nu har jag iallafall bestämt vilken mobil som ska bli min.

Det var ett sådant där riktigt härligt på-gränsen-till-vinter-väder ute så det blev en promenad runt hela stan. Kollade i skyltfönster och letade efter en mongolisk restaurang som aldrig hittades, innan det blev lyxig middag på kinarestaurang och en öl på Stavangers bästa ölställe Cardinal. Fick visa legitimation vid ölköpet och nittiotals-stämningen blev total.

Här hemma, till ett amerikaniserat tevebrus, har mailboxen fortfarande inte blivit fylld och mina förhoppningar börjar därför långsamt tömmas på just hopp. Men vi får se. Och för att förtydliga: ett litet steg för dig kan vara ett jättekliv för mig. Inga stordåd med andra ord, men för att öka chansen (hur det nu kan gå ihop) låter jag munnen tiga. Än så länge.