En svart kaffe tack

Idag är en sådan där dag. Igen. En dag när man allra helst vill ligga kvar i sängen istället för att byta däck på bilen. En dag då den uppsvullna handen blivit ännu mer svullen och en dag då man blir grymt irriterad över att kassörskan slagit in wienerbrödet som en sjokotvist för tolv och nittio när det egentligen var ett pecanwienerbröd för fem och nittio. En dag då jobbet lockar lika mycket som en tur till källaren.

En sådan dag alltså. Som ändå måste rulla på. Däcken måste bytas, handen måste få tid att läka, det blir dyrare att åka tillbaka till affären och kräva sju kronor tillbaka än att inte göra det och jobb är jobb. Till jobbet går man. Och så säger de att man styr över sitt eget liv. Kortsiktigt, knappast. Långsiktigt, kanske men jag är tveksam.

Nej en sådan här dag känner jag mig mest som en skvätt kallt kaffe kvar i koppen. Oanvändbar, och med ett öde utslängt i slasken.

Om det inte vore en sådan dag hade jag säkerligen gjort chokladbollar av det kalla kaffet, eller blandat det med en varmare variant och gjort det drickbart.

En sådan där dag där det känns som att det liksom kliar eller skaver någon stans oavsett hur mycket man kliar tillbaka? En sådan dag där sambon känns som en terrorist för att han kommer med frågan om man vill ha frukost?



Mhm. Det värsta av allt är känslan av att man är så medveten om det. Ungefär som när man känner att man är liite för full (på ett dåligt sätt), men det går inte att göra något åt. Bara vänta.



Visst skulle man vilja känna sig som hon som hellre gör chokladbollar, men likt förbannat kastar man kaffet i vasken. Det går inte att motarbeta sitt öde helt enkelt!



Som tur är kommer det ett nytt öde imorrn.

/Carro

(Hoppas det inte blev för äppelkäckt. Sånt funkar oftast inte heller en dag som sådan)

Nej inte alls för äppelkäckt. Jag behöver äppelkäckt. och jag håller med, känslan när man är full och man vet om det och tycker det hemskt men inte kan sluta vara full. Exakt den samma!