Nu börjar den komma. Stressen över hur långt efter jag ligger i skolan. Jag visste det, sade de för bara någon vecka sedan att när vi kommer in i april kommer jag förstå hur nära examen är och hur mycket jag ligger efter i läsandet. Får lite panik över att jag har femton arbetsdagar i april och ingen tid att läsa, men egentligen är det ju inte där problemet är. Att jag kommer iväg och jobbar är bara bra, ju mer jag har att göra desto effektivare blir jag. Det största problemet är allt det andra, som måste skäras ned på: fest (även om det redan nu är extremt lite), slösurfande (egentligen är det det enda problemet) och sovande (inte mer än sju timmar, vuxna människor behöver inte så mycket sömn).

Struktur och jag vet att jag klarar det. Eller? Ah, alla vet att jag klarar det hela tiden och jag gör säkert det men vad alla inte vet är hur mycket stress, hopplöshet och tårar det är som ligger bakom. Det är egentligen en liten hemlighet, men jag är inte alls så smart som alla tror. På något sätt så blir det ändå alltid bra till slut, men men men man jag vet ju aldrig det i förväg. Någon gång borde denna tur ta slut.