Ibland avundas jag alla de som lever så där motiverat. Går upp tidigt på lediga dagar, städar sin lägenhet varje dag, tar en joggingtur trots minusgrader och aldrig dödar en tvåhundragrammare marabouchokladkaka på en kväll. Fast oftast inte. Jag tycker det är helskönt att gå runt i min egen skit. Seriöst alltså, finns inget bättre än en dag med lite kläder på golvet, pyjamas och slösurfande i sängen som avslutas med Klassfesten på SVT även fast den har blivit sedd fyra gånger förut.  

Jag har någon slags hatkärlek till den filmen. Obehagskänslor som resulterar i en klump i halsen blandas med mungipor som inte kan dras ned. En sak är säker och det är att jag verkligen inte ser fram emot den kommande klassfesten som ska hållas tio år efter avslutad niondeklass. Usch, men jag har verkligen inte kommit över alla saker som hände under den perioden. Det är ju åtta år sedan men jag minns exakta ord som sades under den tiden än idag. Ord som jag inte vill minnas. Är högstadieperioden så jobbig för alla? Är alla superkänsliga och har noll procent självkänsla?

Jag vet att det låter töntigt men jag tror att det som händer i högstadiet kommer att följa en hela livet. Man formas liksom under den perioden och hur många städer man än flyttar till (eller flyr från) kommer den där högstadieperioden alltid finnas med i handlingar som görs och beslut som tas. Eller så ska man bara växa upp, jag vet inte.