Att jag kan äta hur mycket som helst, när som helst, har länge varit ett faktum men det var först häromdagen som jag kom på att det är därför jag ogillar att ha så kallade tjejkvällar med mat. När alla runt omkring klagar på hur mätta de blivit och hur deras magar svullnat upp är jag inne på min andra portion som är dubbel storlek jämfört med deras första. Kvällens tema harmonerar då inte riktigt med hur jag känner mig.

Visst har jag dagar när jag också blir mätt av en miniportion men det händer sällan. Att äta är ju min favoritsysselsättning, ja min enda hobby typ. (Just hobbybegreppet irriterar mig något enormt och kommer säkert återkomma till detta i ett senare inlägg.)

Min kärlek till mat är i och för sig ingen nyhet. Redan som treåring hade jag prioritetlistan klar. Då mina föräldrar berättade att farfar hade dött och var i himlen svarade jag snabbt:  "Men får han nån mat där då?"