Pensionärer är oftast mina favoritgäster på jobbet. De berättar hur Stavanger såg ut före oljans tid. Två uteställen och en unken fisklukt över hela staden. Fisklukten kommer då och då fortfarande på besök, men det är betydligt fler än två uteställen. Uteställen som är fulla varje dag i veckan tack vare norska och internationella affärsresande samt en hop studenter såklart.

En annan pensionärhistoria som jag fick berättat för mig handlade om norrmannen som växt upp i USA då hans pappa emigrerat dit som femtonåring. Pappan hade berättat om hur det såg ut på gården där han växte upp och när sonen (som nu var en bra bit över åttio) bestämde sig för att flytta till Norge ville han göra ett besök på gården där hans rötter fanns. Han fick leta ett bra tag innan han hittade gården - i Dalsland! De norska rötterna blev plötsligt svenska.

Men så finns det pensionärer, en minoritet tack och lov, som inte är fullt så varma och historieberättande. Som hävdar att de fått fel växel tillbaka och ser på mig, skakar på huvudet och säger upprepande gånger: "Så gör vi inte i Norge".