Idag har jag varit modig. Eller ja, det modiga startade väl egentligen den fjortonde augusti men idag har jag gjort en uppföljning av det modiga.

Fjortonde augusti befann jag mig på folkeregister för att anmäla min flytt. Det var tidigt på morgonen före öppningstid och före skoldag nummer två. Skoldag nummer ett hade gått bra men jag kände mig otroligt ensam och otroligt svensk. Vad har jag gett mig in på? Umgås med bara norrmän i tre år. Orkar jag det?

Bakom stängda dörrar står jag i kö med en indisk familj framför mig. In kommer två tjejer i min ålder och efter någon minut hör jag att de pratar svenska. Ja! - utbrister jag tyst - det är inte bara jag som är svensk i den här staden (senare skulle jag märka att det är massvis av svenskar här, något jag då inte hade en aning om). Dörrarna öppnas jag och sätter mig i en soffa för att vänta på min tur. De två svenska tjejerna sätter sig i samma soffa och jag tänker: "Nu eller aldrig, nu eller aldrig, nu eller aldrig..."

"Hej, har ni också precis flyttat hit?"

Resten har nu blivit historia. Efter några sms hit och dit blev det idag en kaffe med av tjejerna. Supertrevligt och jag är mäkta imponerad av min modighet.